AV4
AV4 is an artist group that grew out of a workshop in public art. AV4 consists of four artists Camilla Caster, Ida Hansson, Stina Lundin and Gunilla Åsberg. Together, we have challenged the limits of public art by making installations in public places on our own initiative. Through the project "I share a room" we asked people to share the hidden and forgotten places they found in Umeå. These sites are potential places for future interventions of "guerrilla art".
The basis for AV4 is to challenge the method of public procurement. Applications often require experience and previously completed assignments. For an artist who is completely new to the market, it is therefore often difficult to get the assignments. One way to open doors for new artists can be for municipalities and regions to buy art and give assignments to local artists. AV4 has gone its own way to create in public spaces. We work with temporary installations and interventions with a main purpose of illuminating and highlighting hidden or forgotten places.
Det är ett, av sly och snö, dolt litet hus på parkeringen utanför patienthotellet vid Norrlands Universitetssjukhus (NUS) som nu synliggörs med en ljus- och ljudinstallation av konstnärerna Camilla Caster, Stina Lundin, Ida Hansson och Gunilla Åsberg. På dörren som leder från parkeringen in till rummet finns en text om ”husets världsbild”. Texten går också att läsa på ett av de två event som skapats på facebook för denna korta utställning.
Konstnärerna berättar att deras samarbete började med en workshop om offentlig konst. Att de tillsammans sökt 3 offentliga gestaltningsuppdrag utan att få napp och att de nu tagit saken i egna händer. De har utgått från det rådande samhällsklimatet och diskuterat begreppet sanning.
Rummet som är en bortglömd inglasad trappuppgång som leder upp ur sjukhusets kulvertsystem, till vardags går det bara att öppna dörren inifrån, har under några dagar på detta sätt förvandlats, med relativt enkla medel, till en suggestiv och högst subjektiv världskarta. Borås får till exempel lika mycket utrymme som Danmark.
Basen i utställningen är den flagnande färgen som, för inte så länge sedan, låg nerfallen på trappstegen. Nu hänger flagorna fastlimmade i fisklinor nedtyngda av glaskulor i mellanrummet i mitten av trappen. Den negativa ytan på väggen har markerats av självlysande färg, det är där du hittar bl.a. Borås och Danmark. Strålkastare i trappen slår på med ett intervall av 6 minuter. När de inte är på och utrymmet är mörkt så lyser väggens världskarta av neon. I rummet så hörs också en uppläsning som går på rundgång och sakta förvandlas till endast rummets resonans.
Jag förstår av samtalet med Ida Hansson att det inte är det subjektiva som de vill understryka utan snarare det obegripliga med gränser. Hon har varit engagerad i en ung mans kamp för att få stanna i Sverige och tänkt mycket på vad det är som gör att han har mindre rätt att befinna sig här på denna yta än oss.
Klockan är ca 18 och det är jag och två andra inbitna konstbesökare där, förutom konstnärerna, men jag förstår att det är fler som besökt utställningen innan mig efter sina jobb på NUS. Lite senare ska jag skymta en gymnasiekamrats pappa som tittar nyfiket in men ej stannar tillräckligt länge att konstnärerna hinner haffa honom.
Konstnärerna använder NUS, och de mellanrum som skapas i en miljö som är så svårkontrollerad som NUS är, för att organisera sig kring ett begrepp som de anser brinnande. Men Ida berättar också att syftet med utställningen bland annat var att skapa material till vidare ansökningar. Utställningen hymlar dock inte med att den är temporär vilket på sätt och vis skär sig med den offentliga konst som nybyggen ofta kräver, som också gruppen tidigare siktat in sig på, dvs något beständigt plus en mängd andra kriterier som ska uppfyllas.
Och jag gillar detta ”misslyckande” om man kan kalla det så men också så klart själva upplevelsen av att vara inne i denna upplysta karta/utställning. /Johannes Samuelsson